Forumindex ATA
Stödforum för Anhöriga Till Alkoholister
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 


Att bryta upp med en förälder

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Barn till alkoholister
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Förgätmigej



Registreringsdatum: 07 maj 2008
Inlägg: 13

InläggPostat: 2008-05-08 15:48:18    Rubrik: Att bryta upp med en förälder Svara med citat

Hej!

Jag hittade hit igår och tajmingen kunde inte ha varit bättre. Hade precis pratat med min mamma och sagt att jag ville ta time-out. Bad henne att respektera mitt val och inte kontakta mig på något sätt om jag inte kontaktat henne först. Jag vet inte vad jag annars ska göra. Varje gång hon dricker, vilket kanske är några gånger i månaden vilket brukar hålla i sig i några dagar (vet egentligen inte hur ofta det är eftersom jag inte bor med henne), känns det som att någon tar en kniv och skär upp mig inifrån. Har provat att säga upp kontakten för ca 3 år sedan och det höll i sig i några månader. Sedan har jag kört på den attityden att jag låter henne sköta sitt och vill hon supa så får hon det men jag vill inte bli inblandad. Detta har dock inte fungerat så bra. Jg tycker ändå fortfarande om min mamma och vi umgås rätt mycket vilket gör att man alltid blir indragen i det i alla fall på ett eller annat sätt.

Det är inte bara det att man blir ledsen när man ringer och hon är full. Det är ännu värre när man ringer och hon inte svarar på några dagar. Hon är psykiskt sjuk och har försökt ta livet av sig flera gånger, försvunnit spårlöst, m.m. och därför innebär inget svar för mig att tankarna genast sätter igång och jag börjar må illa och kan inte koncentrera mig på något. Man väntar sig att nästa samtal ska vara från polisen, sjukhuset eller någon gråtande släkting som säger att hon är död. Detta gör att mitt liv stannar upp och allt rasar samman; allt blir lidande, relationer, skola, matlusten, träning och varje gång måste man ändå gå igenom den tunga processen att dra sig upp och försöka starta om igen. Det tar så mycket energi att jag är så trött att jag hellre skulle vilja sova hela dagen.

Jag kan inte ha det på det här sättet, det förstår jag. Folk säger ofta, "Jag förstår att det är svårt, men kan du inte säga upp kontakten med henne?" Det är verkligen lättare sagt än gjort, något som folk inte förstår när de inte har varit i samma sits.
Hursomhelst, vad jag ville komma fram till, efter en lång novell Wink är:
Har någon annan sagt upp kontakten med sina föräldrar? Hur har ni gjort och hur har det gått? Mår man bättre efter ett tag och kommer man vänja sig vid att vara utan henne, för som jag sa ovan, betyder min mamma väldigt mycket för mig, och egentligen vill jag ha kontakt med henne.
Kan man lära sig leva med en människa fast man vet att den aldrig kommer att bli frisk, utan att ens eget liv ska bli förstört?

Nu blev det mycket, hoppas ni orkade ta er igenom Smile

/F
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Nemi
moderator


Registreringsdatum: 21 oktober 2007
Inlägg: 145

InläggPostat: 2008-05-09 13:25:12    Rubrik: Svara med citat

Känner igen mig väldigt mycket!
Varje gång jag märker på nåt sätt att mamma druckit så gör det så fruktansvärt ont. Mest för att jag tycker att hon faktiskt vet hur illa det gör oss barn och ändå göt hon det och man får lite känslan av att hon hellre dricker och förlorar oss än att sluta. Så är det ju inte men känslan av att det skulle vara så finns där.
Min mor är oxå psykiskt sjuk och har gjort flera allvarliga självmordsförsök och försvunnit så pappa fått efterlysa henne osv och jag mår oxå fruktansvärt dåligt och får en hemsk ångest när hon inte svarar i telefonen.

Dock har jag faktiskt inte sagt upp kontakten med henne, har inte kunnat. Elelr rättare sagt så har jag nog mest vart rädd att hon skulle bli så ledsen om jag gjorde det att hon skulle försöka ta livet av sig igen.
Jag har alltid vart rädd för att göra henne ledsen och jag har alltid "barnvaktat" henne när hon ska va ensam hemma längr eän över dagen då pappa vart iväg på kurser och jobbresor osv, som tur är händer det extremt sällan. För hon dricker alltid då och jag mår så sjukt dåligt då. Jag sugs ner totalt och gråter mest.. inte så hon märker.. jag brukar dra mig undan men ändå va såpass att jag har koll på henne.

Tycker det är väldigt starkt av dig att säga upp kontakten med din mor och tror det är det bästa för dig själv, för det är du själv du ska tänka på i förstahand, du ska inte må dåligt för något din mor gör.

Stor kram
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande MSN Messenger
Förgätmigej



Registreringsdatum: 07 maj 2008
Inlägg: 13

InläggPostat: 2008-05-13 17:12:15    Rubrik: Svara med citat

Hej Nemi och tack för stödet. Det är en hemsk situation att hamna i och vi har verkligen inte bett om att hamna i den, men ändå måste man hitta ett sätt att leva med den. Den tanken gör mig så bitter ibland för det är fasen inte det lättaste...
Har du någonsin känt det som att hon fortsätter att skada sig själv för att ha en hake på en?

Min förhoppning är inte längre att hon slutar dricka, det har jag (nästan, kan man någonsin sluta hoppas?) gett upp att hoppas på, men jag tror att vad hon behöver är att jag försvinner helt. Då kanske hon i alla fall börjar bry sig om sig själv och slutar dricka därför. Hennes problem har alltid varit att hon har försökt sluta dricka för familjens skull och inte för sin egen. Men om familjen vänder ryggen så antar jag att om man ser det krasst har hon bara tre alternativ; antingen slutar hon och börjar leva för sig själv, eller så ger hon upp och tar livet av sig, eller så fortsätter hon att dricka och förlorar kontakten med sin familj...

Dessa är hemska tankar men just nu har jag svårt att se att hon skulle börja bry sig om sig själv efter 25 år helt plötsligt, när hon inte gjort det tidigare. Förstår inte hur man kan nedvärdera sitt eget värde på det sätt som hon gör... Men det har väl med det psykiska att göra, som jag inte riktigt kan inse hur det är att leva med eftersom jag inte lider av det själv.

Frågar mig gång på gång, hur kunde det bli så här? Vi var inte alltid lyckliga under tiden hon var nykter och min familj har varit med om mycket, men det var fan så mycket bättre innan hon började dricka än det är nu! Nu känns det som att för varje gång hon dricker tar hon ett steg ifrån mig och alla andra. Förstår verkligen inte...

Kramar
/F
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Nemi
moderator


Registreringsdatum: 21 oktober 2007
Inlägg: 145

InläggPostat: 2008-05-13 20:10:46    Rubrik: Svara med citat

Näe, jag har nog aldrig känt det som att hon fortsätter för att ha en hake på en. Det närmaste är att jag när jag var yngre kände att hon bara fejkade allt av nån anledning.

Jag tror det är som du säger att hon nog behöver inse at hon faktiskt förlorar sin familj om hon fortsätter.

Nej, inte är det lätt att förstå inte.. Om man nånsin ens kan göra det.
Lycka till och stå på dig!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande MSN Messenger
lillablomman



Registreringsdatum: 26 maj 2008
Inlägg: 2

InläggPostat: 2008-05-26 00:28:44    Rubrik: Jag har.. Svara med citat

Hejsan! Jag är en utav dom som tyvärr blivit tvungen att bryta med mina båda föräldrar pågrund av deras missbruk.. Jag är 22 år gammal och klippte totalt kontakten med dom båda för ungefär 3 år sedan. Jag flyttade hemifrån, skapade mitt eget liv och vill inte alls ha något med dom att göra pågrund av deras i mina ögon, mycket äckliga livsstil.

Anledningen till att jag bröt med min pappa va att han gång på gång år efter år, "kom ur" sitt missbruk, allt blev så bra så, för att bara några månader efter igen försvinna spårlöst och vara ute i sitt drogmissbruk igen. Jag orkade inte "ta tillbaka" honom igen för att gång på gång på gång bli besviken.. Till slut tog hoppet slut, jag orkade inte ge honom fler chanser att reda upp sitt liv och agera "riktig" pappa.

Min mamma bröt jag med pågrund av hennes alkoholism och hennes blindhet inför den själv. Hon vägrar till att börja med acceptera eller inse att hon har problem.. Hennes livvstil ihop med alkoholen är inte trevlig, och det är hela det livet hon lever jag inte vill se eller höra något om, därför klippte jag banden. Jag blir oerhört äcklad, det är nya män hit och dit, hon låter sig bli misshandlad av dem.. Ja det är mycket som tillkommer.

Kan låta egoistiskt, men jag vill ha riktiga, nyktra och ordentliga föräldrar, annars vill jag inte ha några alls.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
lillablomman



Registreringsdatum: 26 maj 2008
Inlägg: 2

InläggPostat: 2008-05-26 00:36:24    Rubrik: Svara med citat

Vill förövrigt tillägga att jag mestadels av tiden tycker det är mycket skönt att ha brytit med dom.. Om man bortser från stunder som till exempel min student som va en av dom jobbigaste dagar jag varit med om. Det gjorde mig väldigt ledsen och ångestfylld att inte ha några föräldrar som ordnade en studentmottagning, plakat eller väntade på mig utanför skolan under denna dag. Skämdes även över att inte ha någon familj där.. Ville ju inte vara annorlunda, va ju så trött på det efter att väl ha levt med dom under min uppväxt och alla pinsamma situationer det ledde till.

Julafton, påsk, midsommar, alla dessa högtider är såklart också mycket påfrestande för mig.. Såna dagar är extremt jobbiga för mig, känner alltid ångest och panik inför dessa dagar.

Nu har jag även börjat känna ångest inför mitt framtida bröllop då jag insett att min pappa aldrig kommer sluta med sitt missbruk och jag då inte kommer ha en pappa som leder mig fram till altaret..
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Nemi
moderator


Registreringsdatum: 21 oktober 2007
Inlägg: 145

InläggPostat: 2008-05-26 01:55:29    Rubrik: Svara med citat

Förstår att det många gånger kan vara tungt att ha brytit med sina föräldrar men jag tycker det är starlt gjort av er. Det är något jag önskar att jag klarat av då det var som värst.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande MSN Messenger
Förgätmigej



Registreringsdatum: 07 maj 2008
Inlägg: 13

InläggPostat: 2008-05-26 13:59:17    Rubrik: Svara med citat

Lilla blomman, jag känner verkligen igen mig i det du skriver. I mitt fall har det inte gått så lång tid och jag beundrar din styrka, så jag hoppas att det kommer att kännas bättre längre fram.

Det är ju inget drömscenario direkt, hur man än vänder på det. Igår var det väldigt tungt, eftersom det var Mors dag, och snart fyller jag år och då brukade alltid hela familjen samlas men år för år har den splittrats så nu vet jag inte om jag har någon lust att fira längre. Det är just känslan att vara utan föräldrar som känns läskigast (pappa dog för 12 år sedan). När högtiderna kommer känns det som att alla andra är med sin familj och det känns så ensamt. Jag försöker vända mig till resten av släkten, men ändå känns det tomt. Alla planer som jag hade för framtiden och sommaren, är bortblåsta och nu är man tillbaka till ruta ett. Släkten säger att jag ska försöka fokusera på allt som är bra istället: det fina sommarvädret, pojkvännen, m.m. Men det känns väldigt tungt och helst vill jag bara sova bort allt. Funderar på att börja gå till Al-Anon igen, för så här kan jag inte ha det.

Kramar
/F
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
lilla my



Registreringsdatum: 28 december 2008
Inlägg: 7
Ort: södra sverige

InläggPostat: 2008-12-28 21:17:20    Rubrik: Svara med citat

hej!
jag/vi valde att åka bort utomlands och gifta oss med 2 vänner istället för göra det hemma med familj och vänner... och risken att behöva se min mamma tappa kontrollen över sitt drickande och sen förstöra vår stora dag. ville inte tänka tillbaka till vår dag och ha ont i hjärtat. Mamma blev ledsen men så fick det vara. VÅR dag inte hennes. Hade en underbar dag med våra vänner!! Ingen ångest alls!!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Skicka e-post
Vad vill jag?



Registreringsdatum: 15 mars 2009
Inlägg: 1

InläggPostat: 2009-03-15 23:34:44    Rubrik: Re: Att bryta upp med en förälder Svara med citat

"Har någon annan sagt upp kontakten med sina föräldrar? Hur har ni gjort och hur har det gått? Mår man bättre efter ett tag och kommer man vänja sig vid att vara utan henne, för som jag sa ovan, betyder min mamma väldigt mycket för mig, och egentligen vill jag ha kontakt med henne.
Kan man lära sig leva med en människa fast man vet att den aldrig kommer att bli frisk, utan att ens eget liv ska bli förstört?"

Hej, jag har både en mamma och en syster som är alkoholister sedan åratal. Jag sade upp kontakten helt med min mamma för ca 15 år sen. Och min syster har jag inte träffat på ca tio år.

Jag gjorde detta för att överleva, och för mina barns skull - för att de skulle slippa smärtan det innebär. Min mor har en narcissistisk personlighet och tog mycket plats. Jag stod ut länge men till slut hade jag inget val för det fanns liksom ingenting kvar av vår relation.

Har aldrig ångrat det. Träffade mamma en gång för några år sedan och har talat med henne en gång i telefonen vid ett tillfälle för några månader sen. Visst saknar jag henne ändå för hon kunde vara mkt glad och rolig också.

Jag skulle önska att hon bad mig förlåta henne - om hon gjorde det skulle jag nog förlåta. Men mitt krav för att träffa henne på nytt och bygga upp en relation ska då vara att hon jobbar på att bli nykter.

Hur du ska göra måste du själv komma på. Alla har sin egen gräns för vad de orkar med. Du måste du hitta din egen väg - det ska fungera för dig så du mår så bra som du kan - fast din mamma super. Lycka till, ingenting är enkelt när det är så här.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Cybercatta



Registreringsdatum: 19 november 2011
Inlägg: 1

InläggPostat: 2011-11-19 15:46:59    Rubrik: Re: Att bryta upp med en förälder Svara med citat

Hej. I somras hände det mycket grejer. Min mamma är alkoholist och har varit detta i ca 25 år. Jag flyttade hemifrån vid 17 års ålder och jag har förstått i dag att jag flydde i begynnelsen av hennes missbruk. Men jag har inte riktigt insett (eller velat inse) hur sjuk hon egentligen var. Hon fick ett barn till efter att jag flyttat och han har verkligen blivit psykiskt skadad. I dagsläget sitter han i en lägenhet som betalas av hans alkoholiserade pappa som inom kort inte kommer kunna ha något kvar för att han supit sig till demens. Mamma och han skildes och jag trodde då, i min enfald, att hon efter detta inte drack längre.

När hon ringde och var påverkad trodde jag att det berodde på att hon tog sömntabletter eftersom hon har sådana svårigheter med sömnen (vilket jag nu förstått beror på missbruket). Jag har alltid velat avsluta samtalen med henne när hon låter/är onykter. Hennes röst blir liksom lismande och överdriven och jag verkligen HATAR denna röst. När jag var yngre kunde hon i sin onykterhet attakera mig genom att säga att jag var ful i håret eller att jag var jobbig när jag hälsade på henne oanmäld. Ja, det var ju inte direkt upplyftande för självkänslan...

Men jag byggde upp ett eget liv, utbildade mig till civilekonom och fick ett välbetalt jobb, och under ett par år hade vi inte någon kontakt alls. Vi återfick kontakten när min förstfödde kom och jag kände att jag inte kunde ta i från sonen rätten till sin mormor. Kontakten var dock inget vidare. Den bröts återigen när jag tog hand om min styvbror till följd av deras drickande och vägrade låta honom komma hem tills dess mamma tog hjälp. Då gjorde hon det (gick två gånger - sen ansåg hon sig frisk) och brodern flyttade hem till henne igen. Sen bröt hon med mig. Hon var fruktansvärt arg på mig.

När vi återigen fick kontakt har jag valt att hålla kontakten relativt sval. Hon attackerar mig inte längre och det är nog för att jag markerat att jag inte tar skit.

I somras hände något som tog mig ur mitt medberoende (tror jag). Jag fick låta polis hjälpa mig ta mig in i hennes lägenhet då hon vägrade svara i telefon och vägrade öppna. Min rädsla går inte att beskriva ord... När vi väl kom in var hon ömsom skitförbannad och ömsom liten som en flicka. Jag blev hennes mamma. Hon skulle ta livet av sig och detta valde jag att ta på allvar (skitsnack?) och tog henne till akuten. Därifrån fick vi sjuktransport till St Görans och vi fick sitta i timmar för att vänta på vår tur. Människorna där skrämde henne. Det var både psykiskt störda människor och "ölgubbar". Väl inne (efter 5 timmars väntan) blåste hon 1,8 ... och då hade hon ändå nyktrat till så hon inte verkade så full.

Hon avgiftades och gick snällt till beroendemottagningen i en vecka. Vi hade daglig telefonkontakt och jag var tydlig med att mina barn inte kommer att vistas ensamma med henne förrän hon blir nykter alkoholist. Detta var något som hon absolut ville kämpa för...

Efter en månad ringde hon mig som vanligt och jag kände på mig att något inte stod rätt till, dock lät hon inte påverkad så det hela kändes mycket olustigt. Jag valde att ringa upp henne efter en timme och då var det en mycket skärpt mamma som svarade. Hon gjorde allt för att dölja sin onykterhet och jag konfronterade henne direkt. Hon förnekade men blev inte så arg som hon skulle blivit om det jag påstod var osant. Jag hade alltså rätt. Hon har också pratat med min äldre bror och beklagat sig över hur jag kunde hämta henne med polis! Vem fan tror jag att jag är?

Hon ringde sen och bad om förlåtelse till mig. Jag sa då att jag inte kommer att ta ansvar för hur hon väljer att leva och inte heller fördöma det. Jag sa också att hon fick kontakta mig när hon kan och när hon efter det varit onykter har jag valt att tala om för henne att jag inte vill prata med henne när hon är onykter.

Jag överväger allvarligt att avbryta kontakten med henne och att ta upp den först när hon väljer att ta hjälp mot sin alkoholism. Men det är sååååå svårt. Jag behöver säga detta till henne när hon är nykter och det är det som är det svåra. Märkligt att känsliga ämnen känns lättare att diskutera med henne när hon är onykter... Kruxet är då att hon får ännu en anledning att supa ihäl sig när inte ens hennes enda dotter inte bryr sig om henne...

Ja, enligt henne är det alla andras fel att hon har det så illa som hon har det. Själv skulle jag påstå att hon supit bort en hel bondgård och sålt av allt som kan tänkas vara av värde utan att hon har några pengar... Jag mår verkligen illa av hennes oförmåga att ta ansvar för sina beslut.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag nog föraktar henne mer än jag tycker om henne, men att jag också känner en djup sorg för att jag inte når henne och för hennes avsaknad av insikt. För fram till dess jag flyttade hemifrån var hon en underbar mamma! Det är den mamman jag älskar och sörjer - för hon kommer aldrig mer tillbaka...

Så hur ska jag nu göra? Jag vet inte om jag orkar se hennes förfall och jag vet inte om jag skulle klara att leva med att vi inte mer skulle ha en kontakt. Och det är bara jag som kan avgöra det. Tough shit!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Ginger



Registreringsdatum: 07 november 2009
Inlägg: 39
Ort: Stockholm

InläggPostat: 2011-12-19 13:21:05    Rubrik: Svara med citat

Oj, tunga beslut att ta. Sad

Har inga direkta råd att ge, bara du kan veta vad som blir bäst just för dig och dina barn.
Men känner igen mig i situationen en del.

För egen del har jag valt någon sorts medelväg, dvs. att umgås med min mamma när hon är nykter och undvika henne när hon inte är det.
Men visst är det tungt när hon som mormor låter alkoholen gå ut över umgänget med barnbarnen - det är svårt att förlåta.

Å andra sidan är alkoholsuget enormt starkt och alkoholismen en sjukdom och det i sig kastar ett något förmildrande ljus över hennes agerande och tvångsmässiga val, i mina ögon.

Hoppas att vad du en kommer fram till blir bra i längden.
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
isvia
moderator


Registreringsdatum: 27 november 2007
Inlägg: 45
Ort: Stockholm

InläggPostat: 2012-07-17 11:53:00    Rubrik: bort med dåligt samvete Svara med citat

Tyvärr väldigt känslokallt så skulle jag inte direkt sakna mina föräldrar (även om de gick bort).
Nu är de förtillfället båda vita men jag har inget behov av dem, inte efter allt ont de gjort mig. Alla sår som inte läkt, bara förträngts.

Jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för att man inte vill ha med dem att göra.
Säg upp kontakten om det är det som känns bäst.
Jag borde själv göra det och jag tror att mina föräldrar vet hur jag känner.

Jag ringer aldrig dem.
Och de ringer väldigt sällan mig.
Vi kan umgås, men det är mig likgiltigt.
Kunde jag välja så skulle jag helst aldrig mer se eller tala med dem.

Och jag har slutat att känna dåligt samvete för att jag känner så.

Nu är det så att jag har en son som jag inte kan neka dem att träffa.
Tyvärr.
(Men det kan jag berätta om i annan tråd...)
_________________
”live long and prosper”
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Barn till alkoholister Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |




Powered by phpBB © 2001, 2002 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2005 powered by ArgenBLUE free template
Sidan tog 0.08 sekunder att ladda.